Min berättelse!

Har tagit emot att skriva om detta då det varit en tuff fas i mitt liv, men efter att ha smält det och nu har mina två fantastiska döttrar så vill jag gärna dela med mig av min berättelse. Då jag vet att det finns många därute som varit med om liknande händelser så vill jag inte att ni ska känna Er ensamma, för när det väl händer så tror man att man är den mest ensamma på hela jorden! Jag berättar för Er för att hjälpa er att förstå hur vanligt det faktiskt är och för min egen skull då det känns bra att få det nerskrivet och för att mina barn kan få läsa när de blir äldre. Det jag pratar om är bland annat "missfall"!!!

Ni tycker kanske att det verkar lite överdrivet det här med att det ska bli svårt att lämna mina barn till dagmamma när jag börjar att jobba igen. Älskar mina barn så otroligt mycket att det gör ont!!! Är så oerhört stolt, glad och lycklig över mina små töser så ni anar inte! Eller mallig är nog det rätta ordet, känner mig som 3 m lång istället för 1,70 när jag är ute och går med dem! :-)

Vad är då anledningen? Kanske för att det tog sådan tid innan de förgyllde vårat liv, kanske för att man trodde att det var helt kört...

2003 hände det som man aldrig trodde skulle hända en själv...missfall! Hur vanligt var det? Man hade ju ingen aning, så opåläst och om man ändå hade vetat då att det faktiskt sker varannan första gångerska? Missfallet kom i v9 så det var inte så långt gånget men dock var det en pärs att gå igenom...ont som f.....n när det hände, hemma från jobbet...ingen där skulle få veta vad man gick igenom. Berättade dock för en kollega då det var skönt att någon även på jobbet visste om det. Men allt detta som man redan hade förberett, med större bil och köpt en större lägenhet...till ingen nytta!!! Nu så här i efterhand så ska man väl vara glad att det hände dvs det är ju kroppens sätt att tala om att fostret inte var helt ok. Hade inte varit så roligt om det hade kommit ut en unge med ett öga eller ingen näsa etc...man får helt enkelt lita på att kroppen gör sitt jobb! Så egentligen så ska jag väl tacka och bocka!!! Jag hämtade mig dock väldigt snabbt efter detta och tänkte väl att det var väl bara att ge sig in i leken igen...

Lättare sagt än gjort...varför hände inget? Vi gick på utredning och de konstaterade att det inte var någt fel på någon av oss...om man ändå fått något svar...men nej allt var ju så fint! Som läkarna sa, som hämtade ur en skolbok....hur som helst så började jag äta pergotime som skulle stimulera min ägg produktion men utan resultat! Åt dem i 3 omgångar med någon mån mellanrum. Vi ställdes tillslut i kö för IVF och den beräknade kö tiden var ju bara ca 9 mån enligt läkarna...jo hej du...tror att de sköt på vår kö plats 3 ggr 3-6 mån i taget av olika anledningar...det som var det mest irriterande var att de inte hörde av sig och berättade att det skulle ta lite längre tid än de hade trott från början. En gång när vi ringde fick vi svaret att de hade fått skickat iväg alla IVF läkare på utbildning pga nya EU regler...men QUE, då blev man lite snurrig och kände sig jäkligt less! Detta innebar att vi fick stå i kö i ca 2 år!!! Den frustrationen man kände under den tiden går nog inte att beskriva. Hela tiden så hoppades man ju att det skulle kunna ske den normala vägen så under flera års tid så var det ägglossnings tester och stegrings perioder som gällde...ja jag behöver ju inte tala om att samlivet blev lite väl mycket inrutat, vilket har satt sina spår än idag! Ni som varit med om det själva vet vad jag pratar om...

Tillslut blev det äntligen vår tur eller ska man säga min tur...då det ju är kvinnan som får genomgå dessa sprayer, sprutor, äggplockningar och ruvningar!!! Sprayen var nästan jobbigast då den gör att man sätter ner sina hormoner på klimakterie nivå (man känner sig allmänt intet sägande och väldigt, väldigt känslig...) för att man sedan med sprutorna ska höjja nivån till max för att alla äggen ska börja att mogna. Dessa sprutor skrämde mig otroligt till en början men sedan så gick det bara på rutin...lite komiskt varje kväll så satt jag på toastolen med sprutan och i dörrhålet stod Chrille och katten och stirrade..ha ha!!! Vilken cirkus och man kände sig som värsta knarkarn ibland. Äggplockningen var ingen höjdare heller men med mycket morfin så gick det bara FIIIINT...jäää Man!!! Min man höll min hand och satt och tittade på när läkarna sög ut ägg efter ägg och som sedan ramlade ner i slangen och ut i väggen bredvid där äggen togs om hand i ett labb! De fick sex st ägg som de sedan lade i samma kärl som de små "fiskarna" för befruktning. Nu var det bara att vänta!!!

--------------------------------------

De olika IVF faserna + lite sammafattning!

2007-09-29 Första spray dagen (Dags att komma ner till klimakterie nivå)

2007-10-15 Testning med blodprov om man blivit nedreglerad

2007-10-17 Började med sprutorna

2007 -11-02 Äggplockning (fick ut 6 st ägg ur 9 st blåsor)

2007-11-05 Isättning av 2 st ägg varav ett var guldägget!

2007-11-20 Gravtest! Visade ett STORT PLUS 06:10 på morgonen!!!

2007-11-21 Ringa till Huddinge och meddela beskedet!

2007-12-08 Fick reda på att vi väntade 2 st...dock inte helt säkert att det var enäggs

2007-12 - 11 Från och med nu kallar vi dem för Piff och Puff!

2008-01-28 Efter en undersökning så vet de nu helt säkert (95%) att de är enäggs tvillingar!

2008-02-28 Fick reda på att det var 2 st tjejer! Vilken lycka!

2008-02-11 Kände första sparken på höger sida!

2008-04-18 Tjejerna var tillväxthämmade och blev inlagd på sjukhus (prover, kortisonsprutor och CTG + ultraljud)

2008-07-02 Världens underbaraste små tjejer kom till jorden!

--------------------------------------

På min 31 årsdag så fick jag ett målarstativ, duk och akrylfärger av min man då jag hade önskat mig det! Hade ingen aning om jag skulle tycka att det var roligt men något gjorde mig under denna period väldigt kreativ! Det var det som höll mig ovanför ytan. Tror att det var väldigt viktigt för mig att få göra något nytt. Jag hade även turen att hitta vänner via en IRIS sida där vi delade med oss av vår frustration och det peppade varandra tills någon av oss lyckades med behandlingen. Utan dessa underbara vänner så vet jag inte heller om jag hade stått ut med alla dessa besvikelser och press som man kände. Jag har än idag kontakt med en av dessa vänner och vi båda lyckades tillslut!!!

En del av mina tavlor...

(Ja det var verkligen ett guld ägg som jag hade!!!)

(Hägernäs viken) (Katten Skrollan sitter i fönstret och tittar ut)

Olivia och Cornelia tavlorna målade jag efter de hade kommit!

Efter ca tre dagar kom beskedet att det var tre av äggen som hade befruktats! Samma dag som jag skulle komma in för insättning så hade det tredje ägget slutat att dela sig men de andra två äggen hade delat sig åtta gånger precis som det skulle. Nu för tiden så sätter man ju bara in ett ägg vid IVF men för att vi endast hade två st ägg så fick vi välja om vi ville sätta in båda eller bara ett av det. Vi valde med en stark självklarhet att sätta in båda två!!! Om vi hade valt att frysa in det ena lilla ägget så hade schansen endast varit ca 50 % att det hade klarat en upptining! Om båda skulle klara sig så skulle vi ju få två äggs tvillingar och känna oss klara för ett tag på barna fronten!

Nu när äggen var på plats så var det inget mer man kunde göra mer än att vänta på ett besked, förhoppningen var ju ett PLUS på stickan!

Det roliga med kråksången är ju att det ända som det hjälper till med är att se till att mitt ägg och "fiskarna" verkligen möts...själva sammanförandet görs ju av naturen själv och inget som de styrde över. Det finns ju behandlingar där man också kan spruta in fiskarna i ägget vilket vi inte gjorde. Det andra som de hjälper till med är att stoppa tillbaka det befruktade ägget rätt in i livmodern istället för att det måste vandra själv ändå upp dit! När det väl ligger där så är det bara min kropp som kan säga om det vill behålla ägget eller inte! Det kunde lika gärna ha slängt ut det och man fått en vanlig mens...men icke!!!

Den lyckan att äntligen få ett PLUS på stickan efter så mycket kämpande och hormorner hit och dit går ju inte heller att beskriva! Morgonen den 21 November kan jag lova att det var glädje skutt och tårar inne på toaletten hemma i Hägernäs Strand!!! :-) Vi är otroligt glada att det endast behövdes 1 enda försök, finns ju dem som har det mycket, mycket svårare och till och med aldrig kan få något barn alls. Vi visste att det kanske minst behövdes 2 försök och hade ställt in oss på det. Kan ju säga att IVF inte är någon rolig resa alls och så glad att jag slapp göra om det...och med tanke på att jag inte hade några ägg i frysen heller så skulle jag ju bli tvungen att göra om precis samma sak igen...HUUUUUA!

Eftersom det var IVF så var man väldigt noga med att hela tiden följa upp hur det lilla livet mådde där inne så redan i vecka 7 så kollade de första gången med ultraljud om allt var som det skulle!!! Vi skulle ju även få reda på om båda hade klarat sig eller om det bara var en liten rackare där inne i min mage. Under undersökningen så fick vi beskedet att det endast var ett ägg som hade klarat sig! När hon sa det så kände jag både ledsamhet och glädje på samma gång! Glad att det var en men ledsen att det andra inte hade klarat sig. Jag hade ju haft en sådan stark känsla av att det var två därinne...hur kunde jag känna så fel???

Hur som helst medans läkaren undersökte mig och visade det lilla tickande hjärtat där inne så började Chrille plötsligt att domdera läkaren med en massa frågor som - Du säger att det där är ett hjärta som slår där uppe? Om du går ner lite med staven och tittar så tyckte jag att jag såg ett likadant litet tickande lite längre ner. Jag känner nu en stor vrede utav min man som håller på och faktiskt inte kan inse att det inte blir tvillingar och jag börjar att ryta åt honom att hålla tyst!!! Läkaren gör dock som Chrille säger och tar sig en titt och får ett konstigt uttryck i ansiktet och blir lite stel och säger helt plötsligt att - Vad märkligt, du har ju faktiskt rätt! Här är det ju ett till hjärta som tickar! Läkaren säger också efter en stund att - Det är ju helt underbart, då detta är ingenting som vi har hjälpt till med utan helt din egen kropp som bestämt att dela detta ägg i två. - NI VÄNTAR ENÄGGS TVILLINGAR!!! Vilken dag det var, först så trodde jag att jag var gravid med två, sedan fick jag beskedet att endast ett ägg hade fastnat och sedan var det helt plötsligt ett ägg som hade delat sig i två!!! Vilken lycka!!! Det måste varit ett guld ägg!!!

Helt förvirrad, paff och berusad av lycklighets känslor åkte jag tillbaka till mitt jobb på SEB i Rissne. Slog en snabb signal till min mor för att berätta den stora nyheten!!! Det blev helt tyst i luren och efter ett tag så sa hon... - men Johanna du menar alltså att du kunde fått trillingar!!! Jag hade inte ens tänkte i de banorna men inte förrän hon nämnde det så förstod jag vad som skulle kunna ha hänt! Säger återigen tack och lov att inte båda äggen fastnade...hade blivit LIIIITE tufft då!!!

Jag jobbade till vecka 25 och blev sedan sjukskriven. Jag hann inte vara hemma länge förrän jag redan i vecka 26 blev inlagd för att jag hade otroligt mycket sammandragningar och man ville ju inte att de redan skulle komma ut då det knappt vägde 600 g...jag fick kortison sprutor för att tjejernas lungor skulle utvecklas snabbare. Jag stannade där i ca en vecka och fick sedan åka hem.

Hade redan börjat virka lite innan jag blev inlagd och här har jag hunnit en bit av vad som sedan blev dopklänningen till en av tjejerna. Min mormor virkade en gång för länge sedan en dopklänning som vi alla barn och barnbarn har haft på oss...men nu saknades det ju en då man väntade tvillingar. Det var en själklarhet att de skulle ha lika dana klänningar på sig så det var bara att sätta igång! Då virk beskrivningen hade försvunnit så var vi tvungna att försöka ta fram mönstret själva med hjälp av den gamla dop klänningen...tur att min mor är så kunnig på just detta, hon talade om hur det var virkat och jag skrev för glatta livet!

Nu gällde det bara att det skulle klara sig hela vägen! Rätt så tidigt såg de även att tvillingarna var väldigt små så det börjades gå på ett antal besök till både Haninge där det blev gjort och sedan Danderyd där det var allt sedan hände! Tjejerna var tillväxt hämmade och därför så var det både flödes kontroller, ultraljud och lyssning av hjärtljuden tre gånger i veckan! Inte konstigt att jag fick mycket sammandragningar...

Jag hade en någorlunda tuff graviditet med täta kontroller, med både ishias och bältros (vecka 34). Det planerade snittet blev i vecka 37 + 3 dvs den 2:a juli! Om jag inte hade snittats det datumet så hade tjejerna tittat ut dagen efter då det tydligen redan var på väg ut vid snittnings tillfället...Olivia låg långt ner i mitt bäcken och fick bändas loss för att få ut henne! Under snittet fick jag även havandeskaps förgiftning så det var mycket på gång i min kropp, tur att jag slapp ett katastrof snitt och kunde vara vaken hela tiden! Anledningen till att det blev snitt var nog rätt många olika orsaker..för det första var det IVF, sedan tvillingar men den starkaste orsaken var ju för att de var så små och läkarna trodde att de kanske inte skulle klara av en normal eller kanske uttragen förlossning...så det kändes mycket säkrare att bli snittad!

Dagen innan jag blev inskriven så målade jag och min man magen!

Jag födde två helt underbara små töser!!!

Är jag världens lyckligaste mamma??? JA!!!

De första bilderna!

Vi fick stanna på Neotal avdelningen i ca två veckor då båda tjejerna behövde få komma igång att äta ordentligt. De sondmatades i ca 8 dagar men både lungor och hjärtan fungerade klockrent! Tyckte att det var så skönt att vara där, kändes som man verkligen fick en lugn och fin start på vårt nya liv! Personalen var jätte duktiga och lärde mig att dubbelamma, bada dem och de tog även en del natt pass så att Christer och jag fick sova! Världens bästa personal!!!

Sedan var det hem och äntligen få börja vårat nya liv som familj! Tjejerna gav oss enkla 3 första veckor men sedan så kom bomben...kolik utan dess like!!! Christer och jag stod och tok vankade tjejerna i 2 skilda rum tills vi tilslut inte orkade mer..efter några veckor med skrik från ca 19:00 - 23:00 så bestämde vi att vi skulle testa akupunktur! Vi hade då redan testat både droppar, vankning och alla tips och råd som alla gav oss utan resultat. Många gånger under den tiden så tänkte man tanken...hur hade det varit med ett barn...kanske lite lättare...Akupunkturen hjälpte efter 5 ggr! TACK!!!

Livet kändes redan lite enklare och vi kunde börja njuta av våra barn på ett helt annat sätt!

Under detta år så har det varit lite upp och ner med:

• Tjerna växte inte så snabbt, kunde gå upp ca 100 g på 3 mån...idag är de 16 mån och väger strax över 8kg...det väger vissa 8 mån bebys
• De började vägra flaska under en tid vilket var lite tufft då båda ville ha bröst hela tiden
• Mjölkstockningar, kristaller och bölder...bläääääää
• De bet hål på min bröstvårta när de började få tänder...nej det var inte skönt!

Det som fungerade bra var framför allt att jag hade bra med mjölk och kunde hel amma dem i 9 mån och 4 dagar!!!

Idag har de 8 tänder och tror att flera är på gång, de klättrar i soffan och springer runt överallt. Hur pigga som helst och de älskar att mysa med varandra och med mamma förstås! Nu väntar vi bara på att de ska börja prata!!!

(Tjejerna i sina nya mössor och i deras första fingervantar)

Fortsättning följer...